Jag känner mig tom, känner mig inte som en hel människa, inte gjort på länge. Det finns ingen som förstår den känslan jag har i min kropp och hur mycket jag vill att det ska försvinna. Det har hänt så mycket, det kommer hända så mycket mer i mitt liv. Jag faller i två bitar, jag klarar mig inte på egen hand men samtidigt vill jag inte berätta för de jag egentligen vill berätta för. Jag vill inte ses som den deprimerade tjejen.

Det går verkligen inte över, och det kommer stunder då det gör så fruktansvärt ont att det gör det svårt för mig att andas. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill vara någon jag vet att jag inte är. Jag vill vara tillräcklig för alla, som jag vet att jag aldrig kommer bli. Jag vill vara och bli omöjliga saker, som jag vet aldrig kommer att hända. Jag vill ha någon vid min sida som förstår mig, men jag hade aldrig orkat berätta allt, för det är ingen som förstår och det vet jag.

Låt bara den här dagen vara slut, så jag vaknar upp till en kanske bättre dag. Jag vill inte att tidigare tankar ska komma tillbaka och ta över mitt psyke och min kropp igen. 1,5 år sen senast och jag är inte beredd på att ta itu med dessa tankar åter igen.

Ignorera helst hela den här texten, jag söker ingen sympati och vill inte få höra hur synd det är om mig, jag tycker inte synd om mig själv, men jag önskar det hade sett lite mer annorlunda ut i vissa stunder.