Tårarna sprutar nu typ, vet inte varför jag ens skriver det men jag måste skriva av mig. Tänk så snabbt något vackert kunde gå till skit. Varför ska jag jämt behöva må dåligt, nu är det åter igen på tal om att jag ska gå och snacka med någon för min familj märker att jag inte mår bra. Jag vill inte prata med någon. Jag vill bara vara ensam, jag behöver ingen längre. Det kanske hade varit bäst så, att bara vara själv så man slapp ställa till med problem. Det är ändå ingen som någonsin kommer att förstå hur man mår. Hur jobbigt det är att ha ett skal utåt, som visar mitt gamla vanliga jag. Men så fort man är själv ensam hemma blir den man egentligen är. Jag hatar det, och jag vill inte ha det så här mer. Orkar inte en depression den här sommaren med, men då kanske jag kan få höra av någon mer att jag lika gärna kan ta mitt liv? Fuck you, hatar dig för allt du gjorde.