Det här datumet skulle vara ett bra datum, som väckte lycka och kärlek. Men så känner jag inte nu, inte när jag inte lever tillsammans med dig längre. Vi skulle haft 3 år tillsammans idag, och jag har nu varit utan dig i 1 månad den 13/5. Man känner sig helt tom, som om ingenting finns kvar inuti än. Som man blivit tömd på allt. Jag kan inte tänka, jag kan inte förstå och jag kan inte acceptera att det är såhär det kommer att förbli. Det var ju du och jag, som alltid lyckades hålla ihop förhållandet trots distans på 12 mil. Du som alltid kunde få mig att le, då jag bara ville gråta. Du kunde alltid få mig att skratta, hur sur jag än var. Tanken att kanske aldrig mer få se dig, är skrämmande och det gör faktiskt ont. Från att spendera tid med varandra i 3 år, till att inte ses överhuvudtaget. Kanske aldrig mer få höra din röst, eller höra dig skratta och se dig le. Tiden läker inte alla sår, man lär sig att leva med det helt enkelt. Men jag vill inte, jag vill inte vill inte vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte gå upp om 6 timmar och veta att det fortfarande är samma datum som nu. Jag vill spola över både den 12e och den 13e. Jag vill ta bort båda dagarna från almanackan och bara glömma allt och kunna gå vidare smärtfritt, men så vet jag att det aldrig kommer att bli. Det kommer att göra ont, och det kommer ta tid och det får faktiskt ta tid. Även otåliga människor som jag måste acceptera att allt måste ta tid, man måste låta det göra ont ibland, för det blir bättre tider tillslut. Jag trodde inte att du och jag skulle dela resten av våra liv tillsammans, men jag trodde på oss och jag kämpade för oss två, för jag vill verkligen vara med dig. Just nu, vet jag inte vad jag ska ta mig till. Mitt huvud bara snurrar och jag vet inte vad jag ska göra för att det ska sluta göra ont inom mig. Jag vet inte hur jag ska hantera det som pågår just nu i mitt huvud. Jag vet att jag hanterar detta på något sätt, men jag vet inte hur det kommer ut, och jag vet inte om det är rätt eller fel. Du var verkligen allt för mig, du betydde så mycket och jag saknar tiderna då allt var bra! Jag saknar allt och detta är så jävla svårt att förstå och kunna acceptera. Som jag känner nu, så vill jag bara ligga kvar i min säng och aldrig gå upp igen. Jag vill inte ha någon som bryr sig om mig, jag vill bara vara ensam. Vet att detta inte stämmer helt, utan att det bara är sånt man säger när man är ledsen, men det är en jobbig känsla att verkligen bara vilja vara ensam och dela allt med sig själv för det är bara jag som förstår, ingen annan kommer någonsin förstå hur jag mår, känner eller ser på detta på något sätt och vis. Ingen. Jag vet att jag gjorde rätt beslut, men till vilket pris? Det finns så många minnen som jag aldrig kommer att glömma, som jag aldrig kommer vilja glömma. Som kommer sitta kvar för all framtid. För du var min första äkta kärlek, och det är den man oftast kommer ihåg, eller hur? Kommer aldrig glömma dig, aldrig..