Folk tror att man bara kan gå vidare efter att något sånt här har hänt, och jag inbillar mig själv att man kan göra det med. Men nu har jag insett, att det kommer ta tid och kraft att gå vidare och leva "som vanligt". Men jag tänker ge det tid, och jag tänker ge det kraft för jag kommer att klara det här, för jag är aldrig ensam och det vet jag. Det har snart gått en månad sen jag lämnade min pojkvän, och snart är det den 12 maj, då vi skulle ha haft 3 fina år tillsammans och det suger, så himla hårt att veta att man aldrig mer kanske kommer att se en person som man spenderat 3 hela år med. Får tårar i ögonen när jag skriver om detta, men jag vet att det kommer kännas bättre efteråt, efter man skrivit ut, för det behövs också ibland, eller hur?

Jag säger igen, ta vara på det du har, för man vet aldrig hur länge det finns kvar hos en & i efterhand gör det så fruktansvärt ont. Det är okej att vara ledsen, det är okej att må dåligt, men det är aldrig okej att ge upp.