Jag tror inte riktigt på min rubrik, som säkert många andra tror på.  Det beror ju på i vilket läge man pratar om. Men jag kan säga att jag nog har enklare att förlåta, än att glömma. Det är så enkelt att ta emot ett förlåt, tänka att det kommer bli bra. Men i själva verket vet man långt in i huvudet att det inte stämmer.

Jag kommer aldrig kunna glömma de gångerna jag blivit riktigt sårad. Hur illamåendet dunkar i huvudet, för att sedan gå ner genom halsen och vidare till magen för att lägga sig där som en stor svart klump. En killkompis sa till mig tidigare idag, att det bara är att köra på, att såra tillbaka. Men jag säger istället såhär, jag blir hellre sårad än sårar. För jag skulle aldrig kunna såra någon, och veta om att personen mår dåligt på grund av något jag har gjort mot honom/henne. Jag fungerar inte så. Det blir en annan känsla för mig när jag sårar, och det sätter sig psykiskt i mig.

På något sätt är det enklare för mig att acceptera att bli sårad än att såra för jag vet att jag tagit mig igenom att bli sårad desto fler gånger, än när jag sårar. Jag vill inte gå runt med det i baktanken att jag gjort någon något illa. Kan inte, vill inte.

(Låten hör till texten nedanför)

Därför säger jag detta till en person som sårat mig väldigt mycket. Som först sa en sak, men sen visade ett annat beteende. Som först sa massa vackra saker, som verkade perfekt för att sedan bli en egoistisk idiot som bara brydde sig om en enda sak - sitt egna bästa. Du vet att du har sårat mig, och du kommer aldrig att få mig tillbaka. Jag behöver inga idioter i mitt liv, jag är för bra för det. Varför ska jag ha en idiot i mitt liv, när jag är omringad av så många bättre människor. Varför ska jag haka upp mig över en omogen kille, som tillslut kunde kalla mig sexig istället för vacker? Nej, jag behöver inte dig. Det är din förlust, inte min - och du kommer ångra dig i resten av ditt liv, för du har gått miste om mig. Det bästa du någonsin kunde fått.