Jag är så trött på att bli sårad av mina vänner, jag tycker egentligen inte om att skriva om mina känslor i en blogg men jag känner verkligen just nu att jag måste skriva av mina tankar och funderingar som kretsar i mitt huvud just nu. Man undrar ju ibland hur mycket man egentligen betyder för sina vänner, när de struntar i att höra av sig och aldrig kan hitta på något eller "inte vet" om man kan göra något.

Känner mig halvt sårad och upprörd just nu, men orkar inte ta tag i det faktiskt för jag orkar inte vara "tjatig" som man kan få höra ibland, bara för man vill lösa ett problem. Det passar bara att finnas till när man ska hjälpa de med sina problem och komma fram till en lösning, eftersom jag ofta kan säga saker som läker sår och hjälper en att tänka efter (inte för att skryta), så så är det.

Jag tänker inte gråta över detta, verkligen inte och jag känner faktiskt inte att jag ens behöver göra det, eller ens lägga ner tid på det för varför ska jag göra det när det inte är jag som är problemet i detta fall? Självklart rör inte detta alla mina vänner, självklart inte för jag har väldigt många underbara vänner i mitt liv, detta gäller bara ett få antal men det gör tillräckligt ont för att jag ska behöva skriva ut om det.

Så vad gör man när man egentligen är ledsen över detta, men låtsas som ingenting? Båda personerna dessutom. Det är svårt, riktigt svårt faktiskt. Även fast man kanske inte står varandra speciellt nära och delar alla sina hemligheter med personen, det gör ändå ont och jag avskyr verkligen att vara ovän med någon. Det spelar ingen roll om man är ovän med föräldrar, pojkvän eller vänner - jag tycker det är lika jobbigt oavsett vad.

I själva verket är jag en rätt konflikträdd människa, jag är rädd för att det ska bli bråk men när bråket väl är igång så är jag ingen som står i ett hörn och inte säger något, utan jag försvarar mig. Men man vill ju aldrig bråka med någon som sagt, och jag kan egentligen inte säga att jag bråkar med dessa personer, utan det är bara som ett stort tomrum just nu. Jag har haft en diskussion med en av dem tidigare idag och det ledde inte till något alls så jag struntar i det just nu. De andra, kanske 2 stycken ignorerar mig fullständigt och jag kan väll inte säga att jag är bättre själv.

Men vad ska man göra när människorna inte hör av sig, och när man väl gör det själv så känner man sig bara i vägen och det känns verkligen inombords att de här människorna inte vill ha med en att göra, att man helst ska hålla sig undan och sköta sig själv. Är det bara jag som har haft den här känslan eller är det fler där ute?