Visst kan det gå så fel, så fel att ordet "fel" inte räcker till för att beskriva hur fel det egentligen blev. Vi alla gör misstag, det är mänskligt och oavsett vad vi än gör så kommer vi göra tusentals misstag innan vi dör, stora som små. Jag har gjort mitt misstag, som jag faktiskt inte kan rå över sådär jätte mycket vill jag säga. Tänker tyvärr inte gå vidare in på det eftersom det är så pass personligt, men jag säger bara - det är mänskligt. Du blir inte en sämre människa för du råkar göra något som inte är meningen.

Varför är livet så komplicerat då? Varför blev det inte som det skulle bli? Det ska alltid bli tvärtom för mig. Vill jag ha en kille, så får jag inte det. Vill jag må bra, så går inte det. Det är så skumt, för oavsett hur hårt man än kämpar så räcker det inte alltid till. Men jag har lärt mig av egna erfarenheter att alltid resa sig upp efter alla fall. Smärta är nyttigt, tro det eller ej. Du blir starkare av det som inte dödar dig (what dosent kill you makes you stronger). Du är stark, jag är stark, men det bästa av allt, man är starka tillsammans.

godnatt

Åh, måste klämma in ett litet sådant här inlägg innan jag startar paradise. Vill ni veta 2 saker som jag bokstavligt talat verkligen hatar och bara vill dö av när jag hör? 1. När någon smaskar 2. När någon snörvlar. Anledningen till att jag tar upp detta helt plötsligt är för att min mamma är förkyld och sitter och snörvlar på nedervåningen. Jag har lust att bara skrika på henne, så mycket avskyr jag det. Blir illamående, får panik och vill bara slå henne lite i huvudet. Haha. Nej men det spelar ingen roll vem som smaskar eller snörvlar, jag blir tokig.

Blir så klart ännu mer galen när det är någon som jag inte känner, som sitter mittemot mig på spårvagnen eller liknande, och tuggar tuggummi samtidigt som han/hon läser tidningen. Jag får PANIK. För då kan inte heller personen se hur irriterad jag blir, eftersom han/hon kollar ner i tidningen. Jag är väldigt nära att säga till varje gång men det känns lite väl dumt, för jag skulle aldrig kunna säga det på ett trevligt sätt eftersom jag blir så frustrerad! Haha. Nu har ni fått reda på en ny sak angående mig, jag hatar när folk smaskar och snörvlar. Ta lärdom av det, haha!

Då så, då var vi här igen. Dagens 'tycka till' är något jag aldrig ens funderat på att ta upp tidigare. Det handlar om vad som är rätt och vad som är fel inom området 'lättklädda bilder'. Vad är okej att ladda upp på en hemsida, och vad är inte okej? För vissa är det helt okej när folk laddar upp bilder på sig själva när de kanske varit utomlands och har bikini bilder på sig själva, men samtidigt är det inte okej att ladda upp en bild på sig själv när man står i underkläder när det är exakt samma sak, bara annorlunda material på tyget. Jag kan säga så här, det spelar ingen roll om man har bikini eller underkläder, snuskgubbar kan sitta och njuta av både och lika mycket och det om något är helt fel. Snuskgubbar kan sitta och njuta av en bild på någons ansikte, så det spelar ingen roll om det är bikini eller underkläder, enligt mig. Vi ser ut som vi gör, man ser varandras kroppar på stranden varenda sommar eller på sin semester, varför inte kunna publicera dessa bilder över Internet då utan att det ska bli en massa hallå? Okej, att ladda upp nakenbilder på sig själv kanske inte är de allra smartaste, det är en aning för blottande, vår kropp är privat och vi behöver inte dela med oss av den till alla. Men att dela med oss av bikini bilder kan man inte undvika helt. Det kan lika gärna vara någon på stranden som får med dig i bikini på en egen bild, oavsiktligt. Så förstå mig rätt, underkläder och bikini är det ingen skillnad på. Det ser likadant ut, och man väljer att publicera det om man vill. Det är bara en bar mage, bara ben, bara armar. Herregud, har Sverige gått och blivit muslimskt? Nej men ursäkta mig, jag tycker det är hemskt. Laddade upp en bild på min bara rygg på en hemsida, och helt plötsligt fick man kommentarer som 'har du gått och tagit porriga bilder nu?'. Ursäkta mig, men om jag hade tagit en porrig bild hade jag nog suttit i trosor och särat på benen. Lär er att skilja på porrigt, och inte.

(Brännan från Mallorca)

Stå för dig själv och hur din kropp ser ut, och för er som inte fattat detta, så kommer en förklaring här:

- Bröst är främst till för kvinnan att amma sitt barn, det är alltså inte meningen att det ska vara massa plast i brösten så som silikon. Men det har blivit en stor grej med det här med bröst, och det har det varit länge. Det är två bollar, vad är det som ni tänder på egentligen?

- Rumpa är något fläskigt som sitter på våran baksida som vi ska bajsa med, inte trycka in något i eller liknande. Haha, ursäkta mitt val att förklara, men det är faktiskt ren sanning. Tycker du det är tändande att ta på en rumpa som det senare ska komma ut något ur?

- Underliv, ja där sansade jag mitt språk. Ja vad händer här? Det är ju inte precis något vackert om man tänker efter, ser ju rätt kul ut egentligen. Men iallafall, kiss, sex och liknande saker sker här. Om jag hade varit kille, inte fan hade jag tänt på att se ett underliv på en bild, men nu eftersom jag inte är kille, så kan jag ju inte säga hur jag hade reagerat.

Kvinnor kan gå runt halvnakna på stranden utan att någon höjer mer än ett ögonbryn åt det. Ingenting jag skulle kunna göra eftersom jag inte känner mig tillräckligt säker för att visa upp mig på det sättet. Men jämför själva, utan bikinitop på stranden är okej, men inte utan på Internet? Visst, det är inte smart att lägga upp nakna bilder på sig själva över Internet, men då borde det vara otroligt onödigt att gå runt utan bikini överdel på stranden med?

Gör inte eran kropp till en så stor sak, alla vi tjejer har bröst, rumpa, f'tta. Det är ingenting vi är ensamma om. Killar har k'k, rumpa och bröst de med. Men nu för tiden så är det så hemskt när en kändis ena bröst syns på en media bild eller liknande. För i helvete, it's a boobie? Aldrig sett något sådant förr? Ta er i kragen och sluta göra vår/er kropp till någon big deal. Det enda ni kan säga är att den tillhör er själva, och ni gör vad fan ni känner för med den, bara ni är beredda på att ta konsekvenserna efteråt.

Då var vi här igen. Denna gången handlar min 'tycka till spalt' om fjortisar. Fjortisar, fjortisar .. och åter fjortisar. Varför stör vi oss så mycket fjortisar? Är det för deras igenspacklade ansikten eller är det för att ni älskar att väsnas offentligt så som bussen, Mcdonald's etc. Nej, inte den här gången. Inte enligt mig själv. Det som stör mig är att bakom dessa igensminkande ansikten och låtsas beteenden finns faktiskt en riktigt människa, med känslor, åsikter och tankar, som säkerligen inte är den personen hon utger sig för att vara. Innerst inne är de allra flesta fjortisar osäkra och rädda, rädda för att visa sitt riktiga utseende och äkta beteende. Det är iallafall vad jag tror. Om jag hade sagt detta rakt till en fjortis så hade personen förmodligen nekat direkt, för visst nekar man ibland väldigt mycket till saker som stämmer? Så många gånger jag blivit kallad fjortis, kan inte räkna på fingrar, tår.. ingenting. Det är så oändligt många gånger från 14 års ålder och upp till min ålder nu. När jag var en sisådär 14 år, så blev jag alltid förbannad över när någon kallade mig fjortis. Idag orkar jag inte bry mig. Fjortis är ett sådant uttjatat och irriterande ord och folk vrider och vänder på ordets betydelse hela tiden, och skapar egna uppfattningar. På den senaste tiden så har jag inte sett mycket fjortisar som har stringtrosorna uppdragna till höfterna iallafall, och från hela första början sa man att det var just det fjortisarna hade, så även fjortisarna ändrar på sig hela tiden. Inte hade fjortisarna idomin från första början? Herregud, när jag blev kallad fjortis första gången hade jag varken hårförlängning, knappt smink, eller liknande. Jag hade väll lite foundation, mascara etc, men mycket mer än så var det inte och ändå blev jag kallad för fjortis? Nu mera är fjortis också en slags.. svordom. Hur ofta hör man inte 'jävla fjortis' ute? Det sägs och upprepas ständigt. Så varför inte bara lägga ner hela ordet fullständigt?

Suck.. jag gillar inte egentligen att skriva om detta, för det blir alltid så satans långt. Men jag är så trött på vissa människor, människor som alltid ska stå i mitten av allt - centrum helt enkelt. Som tror att hela ens värd kretsar kring personen, och så fort man nämner något, så ska det absolut handla om den personen. Hallå? Vakna upp ur eran bubbla och inse att det finns fler personer än bara ni som existerar i ens liv. Det är så själviskt och så fruktansvärt tråkigt. Tycker inte ni själva att det är rätt jobbigt att tro att allt handlar om er själva? Känner ni er inte bara lite egocentriska? Jag tänker alltid såhär, innan man dömmer en text, en mening, en bild efter någonting som man tror är på ett visst sätt, ta reda på faktan först innan ni lägger ner tid på det. Okej? Allt behöver inte handla om er själva, även fast det kanske känns så ibland. Klart man kan ta åt sig av vissa saker, men inte hela j'vla tiden.. Snälla, tänk! Och läs noga också.. vissa saker är ju.. rätt så uppenbara -.-

Jag har tänkt på en sak, ja, så brukar mina inlägg låta när det handlar om att jag ska tycka till om något. Den här gången handlar det om jag är en fjortis eller ej. Ja ja, nu tänker vissa "Alla som tar åt sig av att bli kallad fjortis är en fjortis, för annars hade man aldrig tagit åt sig" - true shit. But here's the deal, saken är den att jag är så förbannat trött på folk som går och slänger ur sig ordet fjortis till någon, men inte kan förklara varför. En kille på min MSN kallade mig precis för fjortis, och när jag frågade varför jag var en fjortis fick jag först ett svar som lät ungefär 'herregud, hahahahaha'. Ja? Herregud vad pinsamt att du inte vet vad du slänger ur dig lilla vän. Han kom senare fram till att det var för jag hade så mycket brunkräm i ansiktet. Nämen oj, vad knepigt, för jag använder inte ens brunkräm och har inte gjort på ett bra tag nu. Kan förklara att det enda jag har är ett tunt lager puder, ibland rouge och mascara. Oh, vilken fjortis jag är :]  När jag hade förklarat detta för min lilla inkompetenta kamrat, slänge han istället ur sig att jag var självupptagen och lekte smart med min korkade personlighet. Då kan man ju ställa sig frågan, hur vet han om jag är självupptagen eller inte? Jag menar, har jag skrivit det någonstans eller står de skrivet i min panna?! Ännu dummare är det ju att han tror han kan se min personlighet över en MSN konversation. Så jag undrar, varför slänga ur sig något när man inte kan argumentera ordentligt för varför någon skulle vara på ett visst sätt? Vad jag har hört så är fjortis en personlighet, och ibland är det ett utseende. Time to make up your minds? Visst, kalla mig vad ni vill, ord skadar bara om man lyssnar & jag lyssnar inte. Sitter inte och tar skit från någon osäker människa som själv sitter och mår dåligt över sitt egna utseende, funkar inte sådär i min värld iallafall. Var tvungen att skriva av mig, like it or not.

Tänk om man för en gångs skull kunde få vissa personer att förstå vad det är de sysslar med? Ringa i en klocka eller något, så de vaknar till liv och förstår vad de har gjort, och hur dåligt gjort det är. Har så många exempel på detta, men att anklaga någon för att vara orsaken till att en människa försökt ta sitt egna liv är nog ett väldigt bra exempel. Eller kanske hur vissa tänker när de leker med någons känslor? Kanske är ett ännu bättre exempel. Många vet säkert känslan av att känna sig utnyttjad, sårad etc. Hur man känner sig tung i ögonen,  och har en stor klump i magen hela tiden som vägrar att försvinna. But here's the deal. Ni är värda så mycket bättre. Ni är värda det bästa. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, så tycker jag de som gör sådana saker, bara är värda det som ligger på ens egna nivå, stämmer helt fullt ut. Men till er som blivit utnyttjade, sårade av vänner/tjejer/killar osv, ni är så mycket bättre än såhär. Ingen idiot är värd dina tårar, eller att du mår dåligt överhuvudtaget. Lätt att skriva såhär, för jag vet att man mår dåligt och gråter även fast man vet att man inte ska, det är stor skillnad på att tänka, och utföra saker. Klart som fan att man gråter när en idiot sårat en. Det är fel att anklaga någon för saker som inte på något sätt och vis stämmer, och det är fel att ljuga. Så sjukt fel mina kära vänner. Känner att den här texten är lite osammanhängande, men hoppas ni alla förstår vad det är för budkskap jag försöker få fram. Vet också hur vissa saker känns, som de här med att en person anklagar mig för att vara orsaken till att han skulle tagit sitt egna liv. En ganska stor och hård anklagelse som man kan må rätt dåligt över, men man måste inte gå långt in i huvudet för att förstå att allt inte är ens fel. Världen vilar inte på dina axlar.

Vill ni veta något som jag är riktigt trött på? Synd, kommer berätta det oavsett om ni vill veta det eller inte. Det här med förhållanden, hur man nu kan med att säga vissa starka ord till en människa som man inte varit tillsammans med speciellt länge. Känner någon igen er när jag säger "2 månader idag med min älskling, älskar dig så mycket. Vi förevigt". Dessa två meningar har jag sett överallt. På bilddagboken, på Facebook, bloggar etc. Vem är det som inte förstår att man inte älskar en människa efter 2 månader tillsammans? "Jag älskar dig" är ett så starkt ord, och självklart kan man vara förälskad, eller som jag kallar det, nykär. Men bara för man är nykär betyder det inte att man älskar människan man är tillsammans med, absolut inte på en gång. Vet människor som knappt ens känner personen de blir tillsammans med, och efter kanske.. 1-5 dagar redan kan säga att man älskar människan? Hur går det ihop egentligen? Det är ju så orimligt som det kan bli. Nu ska inte jag vara någon glädjedödare i det här inlägget, för visst är känslan av att vara nykär helt underbar och när man är nykär så tror man verkligen att man ska vara tillsammans med personen för alltid. Men tro mig, i de flesta fall så är det faktiskt inte så, inte om man är i tonåren oftast iallafall. Min mamma träffade min pappa när hon var runt 18-19 år, och de är fortfarande tillsammans, så visst det är möjligt, det säger jag ingenting om. Men till er (exempelvis jag) som träffar er partner när ni är runt 14-16 år.. det brukar oftast inte hålla hela livet. Jag var tillsammans med mitt ex i 3 år, och visst var man kär och älskade varandra, men man visste ändå på något sätt att det inte var säkert att det skulle hålla livet ut, och det gjorde det ju inte heller, eller hur? Så njut av kärleken ni har, älska varje dag och ta hand om varandra, men missbruka inte meningen "jag älskar dig". Den meningen missbrukas ungefär lika ofta som ordet "förlåt" gör, och det är inte okej. Så tänk en extra gång och rusa inte in i något, ni har hela livet på er.