Har fått ett flertal frågor om vad jag anser om just kärlek eftersom jag hade ett så långt förhållande tidigare i år. Jag har varit singel nu i 7 månader, och jag kan säga att jag verkligen inte tycker om det. Singellivet är en player-tid. Det är så fruktansvärt tråkigt och jag har blivit psykiskt misshandlad så många gånger på 7 månader. Det är riktigt hemskt och det vet säkert ni med.

Kärlek för mig är när man respekterar varandra, litar på varandra och tycker om varandra. Man ska även kunna ha det kul tillsammans, för humor är något som står högt upp på min lista. Finns inte humor, finns ingenting. Desamma gäller tillit osv. Man måste kunna lita på varandra i ett förhållande, det är inte alltid lätt när man inte kan lita på varandra till 110 % men man måste försöka.

Jag har så otroligt svårt att lita på killar efter vissa saker som har hänt, varit med om mycket lögner och fått falska förhoppningar. Därför gör det mig till en halvt osöker person men det är något jag själv som person måste öva bort på något sätt för man kan inte gå runt och tro saker om personer, som inte ens behöver stämma.

Nej fy satan, kärlek är svåra saker det där. Antingen är det de bästa som finns, eller det värsta som finns. Jag har upplevt båda delarna, säkerligen du med. Vad som än händer, oavsett om man får sitt hjärta krossat och nedtrampat så måste man alltid ställa sig upp på sina två små ben, och kämpa vidare.

och det ni alltid ska tänka är:
SKIT I VAD ALLA ANDRA TYCKER!