Jag var trygg, jag kände mig säker. Jag kanske inte alltid mådde bra, men jag kände mig aldrig otrygg tillsammans med dig. Ett halvår har nu gått, jag hoppas du mår bra. Jag hoppas verkligen det ska du veta. Vi behöver inte ha någon kontakt, det skulle bara bli jobbigt..

Men att gå från något tryggt till otryggt är ett av de jobbigaste moment jag gått igenom. Har aldrig blivit såhär sparkad som jag blivit under detta halvåret. Ni tänker ju inte, ni har verkligen ingenting innanför pannbenet. Det är ett tomrum, kanske till och med ett vakuum. Inte ens killkompisar kan man ha längre. Allt ska bara handla om en sak, och jag tror ni alla kan gissa vad det är för något. Det är inte allt för mig, jag vill kanske inte bara ha det sådär..

Ni har bevisat hur mycket jag betytt för er. Alla ord ni har sagt har varit falskt. Det finns ingenting ni ser i mig mer än en sak. Jag tänker inte bli någon som är med vem som helst. Varför kan jag inte bara få ha vänner? Står det tillgänlig i min panna eller vad är felet..

Jag saknar det gamla på ett sätt, då jag visste vart någonstans jag stod. Nu yrar jag runt och vet knappt vart höger och vänster är. Ingen kommer någonsin förstå, men det kräver jag inte heller. Allt jag vill ha är respekt. Men inte ens det kan man få, inte ens av sina egna vänner.. Tack